I samband med att mikrolån och mikrofinansieringar började uppmärksammas som en metod mot fattigdom fram blev det tydligt att målgruppen även hade behov av andra finansiella tjänster. För många fattiga runt om i världen är det svårt eller omöjligt att öppna ett bankkonto i en vanlig bank, få ett bankkort, göra banköverföringar, skaffa sig en hemförsäkring, med mera. Det finns ett stort behov av mikrosparande, mikroförsäkringar och liknande.
Enligt uppgifter från CGAP (cgap.org/about/faq) finns det omkring 2 miljarder vuxna i arbetsför ålder som inte har någon bankkonto eller liknande hos någon finansiell institution. Många av dem både arbetar och konsumerar i den informella sektorn. Att de är fattiga innebär dock inte att de inte har något behov av att kunna spara pengar. Tvärt om skulle de kunna ha en enorm nytta av att kunna spara pengar i ett bankkonto på ett säkert vis, istället för att behöva ha sina tillgångar hemma där de kan stjälas. Många fattiga bor i osäkra bostäder och har inte möjlighet att låsa in pengar på ett säkert vis, så om de vill försöka spara pengar måste de antingen bära dem på sig och riskera att bli av med pengarna genom rån, fickstölder och liknande, eller lämna pengarna i sin bostad – en bostad som de ofta delar med andra personer.
Svårigheterna med att spara pengar blir särskilt problematiska för låginkomsttagare med ojämna inkomster, till exempel en bonde som tjänar en stor del av sin årliga inkomst i samband med skördetid en eller två gånger per år, eller en daglönare som brukar ha gott om jobb under turistsäsongen för att sedan gå arbetslös under resten av året.
För vissa är lösningen att inte spara i form av pengar utan istället köpa boskap, smycken, eller liknande som kan säljas om ett akut behov av kontanter uppstår. Riskerna för stöld kvarstår dock även med dessa lösningar, och när det gäller boskap finns även risk för att djuren blir sjuka och dör.
På grund av ovanstående är det idag inte ovanligt att organisationer i mikrolånebranschen även erbjuder andra finansiella tjänster än lån. Det kan till exempel handla om att ordna ett bankkonto för sparande och göra det möjligt att skicka pengar på ett säkert vis. I vissa fall erbjuds också olika ekonomiska utbildningar, till exempel om hur man gör en hushållsbudget, hur man kan hantera att familjens inkomster inte är jämt fördelade över året, och hur man kan planera för kostsamma händelser som sjukdom, dödsfall och väderproblem.
- Mikrolån kan hjälpa låntagaren att höja sin inkomst genom att investera pengarna i sin verksamhet, till exempel genom att köpa några getter vars mjölk kan säljas, genom att köpa in mer eftertraktade varor till marknadsståndet, eller genom att skaffa de redskap som behövs för att kunna laga skor hemma mot betalning.
- Ett sparkonto kan hjälpa individer och familjer att spara pengar på ett säkert vis. Detta är bland annat viktigt för familjer med oregelbundna inkomster som behöver kunna spara pengar från inkomstbringande perioder så att de finns tillgängliga under perioder av lägre eller inga inkomster.Ett sparande i ett säkert sparkonto kan också förebygga att individer och familjer dras ned i skuldsättning på grund av kostsamma utgifter i samband med sjukdom, olycksfall, stöld, dödsfall, bröllop, skolstart, etc.Vidare kan sparande användas för att utveckla individers och familjers affärsverksamhet, antingen separat eller i kombination med mikrolån.
- Försäkringar är ofta inte tillgängliga för låginkomsttagare i fattiga länder, bland annat på grund av att de försäkringslösningar som finns vänder sig till personer med helt andra behov och möjlighet att betala höga årliga premier. För den som bor med några få ägodelar i ett enkelt lerhus på landsbygden är en försäkring utformad för den som bor i ett stort hus fyllt av dyrbara saker helt enkelt inte en fungerande lösning. Mikroförsäkringar har därför lanserats för att erbjuda långinkomsttagare försäkringar som är utformade efter deras behov och vars premier de har råd att betala. Det finns till exempel försäkringar som gör att småskaliga bönder kan våga sig på att prova på en annan och potentiellt mer inkomstbringande gröda, eftersom försäkringen till viss del täcker skador som uppstår på grund av vädret.
Många fattiga familjer har behov av att överföra pengar, till exempel för att hjälpa en sjuk släkting som bor långt bort. Utan tillgång till bankkonton tvingas de ofta betala mycket höga transaktionskostnader, förlita sig på informella (och ofta osäkra) lösningar eller helt enkelt själva resa med pengarna till den behövande – något som kostar mycket och även innebär frånvaro från arbete och familj. Därför är möjligheten att på ett säkert och kostnadseffektivt vis överföra pengar en viktig del av de lösningar som för närvarande tas fram för att passa låginkomsttagares behov av finansiella tjänster i låginkomstländer.Att individer ges möjlighet att smidigt kunna göra betalningar, till exempel via mobiltelefonen, kan också innebära att transaktionskostnaderna för mikrolån minskar dramatiskt. I dagsläget är det vanligt med uppsökande verksamhet där avlönad personal måste åka ut till varje enskild by för att samla in pengar från låntagarna varje vecka, och detta är en av anledningarna till att mikrolånsorganisationer ofta tar ut så höga räntor.
Var finns behoven?
Enligt statistik från Världsbanken år 2015 anger 89% av alla vuxna i höginkomstländer att de har ett konto hos minst en formell finansiell institution, till exempel en bank. För vuxna i låginkomstländer är den siffran bara 41%.
Andelen vuxna som inte har något konto hos en formell finansiell institution är högst i Nordafrika och Mellanöstern. Där saknar fyra av fem vuxna ett sådant konto, och inom regionen finns flera exempel på länder där över 95% av den vuxna befolkningen saknar konto.
I låginkomstländer ser vi också en stor skillnad mellan män och kvinnor bland de riktigt fattiga. För vuxna som lever under fattigdomsgränsen på 2 USD per dag är kvinnor 28% mindre troliga än männen att ha ett konto hos en formell finansiell institution. Om man tittar på samtliga inkomstgrupper i långinkomstländerna är skillnaden mindre, någonstans mellan 6% och 9%.
(Källa: Worldbank.org/en/programs/globalfindex)
Att använda mobiltelefonen
Sedan millennieskiftet har mängden mobiltelefonanvändare ökat dramatiskt världen över. I många länder där det varit dyrt eller byråkratiskt krångligt att få en fast telefon till sitt hus eller affärsrörelse – eller där infrastrukturen helt enkelt har saknats utanför storstäderna – har mobiltelefonen inneburit en enorm skillnad. I många byar där det tidigare inte funnits en enda fast telefon finns det nu mobiltelefoner hos nästan varje familj. Att kunna hålla kontakten med nära och kära är något som många människor prioriterar högt, vilket innebär att mobiltelefoner ofta återfinns även hos personer med mycket små inkomster i låginkomstländer.
År 2003 fanns cirka 1 miljard unika mobiltelefonabonnenter, det vill säga 1 av 6 personer globalt sett. År 2013 fanns det cirka 3,4 miljarder unika mobiltelefonabonnenter. I augusti 2014 fanns det över 7,1 miljard unika mobiltelefonabonnenter, och av dessa befanns sig fyra av fem i utvecklingsländerna. (Källa: Cgap.org/about/faq#)
Att mobiltelefonen har blivit så spridd innebär att man kan dra nytta av den för att erbjuda långinkomsttagare i låginkomstländer tillgång till finansiella tjänster, bland annat i form av bankkonto och möjlighet att med några knapptryckningar flytta pengar till andra personers bankkonton. Ett land där detta redan har slagit igenom stort är Kenya, där mobiltelefonen har blivit ett mycket viktigt redskap för personer som vill ha tillgång till finansiella tjänster. Över två tredjedelar av Kenyas vuxna befolkning använder sig av tjänsten M-PESA för att via mobiltelefonen betala vardagliga utgifter som elräkningar och transporter. (Källa: Economist.com/blogs/economist-explains/2013/05/economist-explains-18)
Finansiella tjänster i mobilen och SMS-lån
Att använda mobilen för finansiella tjänster som bankärenden, betalningar och låneansökningar är dock ingenting nytt om man ser till världen. I Sverige har man kunnat utföra sina banktjänster och ansökt om lån sedan mitten av 2000-talet. Samtliga banker har speciella appar för ändamålet och man kan ansöka om mindre lån hos en rad olika kreditbolag, som kallas för SMS-lån (läs mer). Dessa mikrolån är väldigt lättillgängliga men ställer fortfarande lika stora krav på låntagaren vad beträffar återbetalning av lånet. Detta har lett till ökade skuldärenden hos Kronofogden med mänger av utföranden av betalningsanmärkningar som följd.