Mikrofinansiering, och då särskilt mikrolån, har fått ta emot kritik från flera olika håll, både från den politiska vänstern och den politiska högern, samt på religiös grund.

När mikrolån inte är lämpliga

De flesta organisationer som förespråkar mikrolån, till exempel Kiva, är idag tydliga med att det inte är ett universalmedel mot fattigdom och att det finns situationer där mikrolån inte är den lämpligaste lösningen. Paraplyorganisationen CGAP (the Consultative Group to Assist the Poor) skriver till exempel såhär på sin sajt (vår översättning).

”De finns situationer där mikrofinansiering inte kan bli lönsam, till exempel där potentiella klienter är extremt fattiga och riskovilliga eller bor i avlägsna områden med låg befolkningstäthet. Med sådana förutsättningar kan mikrofinansiering kräva kontinuerliga subventioner.” (Källa: Cgap.org/about/faq).

Cgap.org påpekar också att mikrolån kan vara olämpliga för nomader och för befolkningar med hög grad av svåra sjukdomar som HIV/AIDS. Att en befolkning är ovan vid pengar och istället förlitar sig på direkta byten av varor och tjänster kan också göra det svårt att med framgång genomföra ett mikrolåneprogram som bygger på kontanter.

Detta är även ett bekymmer i Sverige, då svenska mikrolån också används av personer med dålig ekonomi, som har svårt att få traditionella lån. Läs mer

Givetvis spelar också omgivningen en enorm roll för hur framgångsrikt ett mikrolåneprojekt kan förväntas bli. Om samhället är i kaos, utbrett våld och laglöshet råder, och hyperinflation drabbar landet är det svårt att bedriva fungerande ekonomiska verksamheter. Det finns också förhållandevis stabila länder där lagen sätter käppar i hjulet, till exempel genom att inte tillåta de höga räntor som vanligen krävs för att mikrolångivare ska kunna täcka sina transaktionskostnader.

Kiva skriver på sin sajt att det i vissa situationer är mer lämpligt med kostnadsfria utbildningsprogram och direkt ekonomiskt stöd snarare än mikrolån. ”Bidrag kan användas för att hjälpa till att bryta extremt fattiga människors sociala isolering, brist på produktionsfärdigheter, och låga självförtroende, och förbereda dem för framtida användande av mikrolån.” (Källa: Kiva.org/about/microfinance)

Kiva lyfter bland annat fram stödprogrammet BRAC Income Generation for Vulnerable Groups som ett positivt exempel. I Bangladesh har detta program stöttat och utbildat över 660 000 extremt fattiga kvinnor så att de blivit redo att gå vidare till BRACs vanliga program för mikrolån.

Risker och fallgropar

Precis som andra former av krediter kan mikrolån leda till en lånefälla. Denna risk är särskilt hög när mikrolån används för att finansiera sådant som inte ger någon ökad inkomst för låntagaren, till exempel konsumtionsvaror, hemgift eller husreparationer. Att mikrolån vanligen har hög ränta och kort återbetalningstid, samt att det inte finns någon säkerhet som kan säljas för att lösa lånet, bidrar till att öka risken. I områden där flera olika mikrolångivare är aktiva finns risk för att en låntagare tar ett nytt lån för att betala tillbaka ett gammalt, och hamnar i en negativ ekonomisk spiral.

I målgruppen för mikrolån finns många människor som saknar formell utbildning och i vissa fall inte ens kan läsa eller skriva. Det är därför viktigt att mikrolåneorganisationen hittar metoder för att informera om lånens villkor på ett sätt som låntagaren förstår och kan sätta sig in i. Man kan till exempel inte utgå ifrån att alla låntagare förstår hur ränta fungerar.

Det finns flera artiklar som lyfter fram hur människor har begått självmord efter att inte ha kunnat betala tillbaka sina lån, bland annat en som går att läsa hos BBC där myndigheterna i den indiska delstaten Andhra Pradesh anser att över 80 självmord som ägde rum under några månaders tid berodde på mikrolån. (Källa: bbc.com/news/world-south-asia-11997571)

Det är vanligt att mikrolåneorganisationer lånar ut till grupper istället för individer, eftersom det anses minska risken för att lånet inte betalas igen. Vanligen är det grupper av kvinnor som får denna typ av lån, och varje kvinna som ingår i gruppen är solidariskt ansvarig för totalsumman av de belopp som fördelats över samtliga gruppmedlemmar. Det är också vanligt med villkor som anger att ingen i gruppen kan beviljas ett nytt lån förrän samtlig gruppmedlemmar har betalat tillbaka sina lån. Grupptrycket på den kvinna som inte lyckas upprätthålla sin avbetalningsplan kan därför bli mycket starkt, särskilt när man tar i beaktande att det ofta rör sig om kvinnor bosatta i små byar med mycket stark social kontroll.

Mikrolån som riktar sig till kvinnliga låntagare hyllas ofta som en metod för att stärka kvinnors roll i familjen, byn och samhället. I samhällen där kvinnor är socialt, och i vissa fall även legalt, underställda männen är metoden dock förenad med risker. Kvinnor kan beordras av manliga släktingar att ta lån och lämna över pengarna till mannen, samtidigt som det blir kvinnan som står som ansvarig för lånet.

Enligt en studie är det troligare att kvinna får behålla kontroll över de lånade pengarna om de används för att finansiera något som ses höra till den kvinnliga sfären, till exempel inköp av en get i ett samhälle där skötsel av getter ses som en kvinnlig syssla. (Källa: Citt.ufl.edu/portfolio/genders/Readings/ReadingsW10/Whotakesthecredit.pdf).

En studie från Bangladesh visar att ju större lånet var, desto troligare var det att den kvinnliga låntagaren inte fick behålla kontroll över de lånade pengarna. För lån som var mindre än 1000 taka (cirka 13 USD) hade kvinnorna i studien 100% kontroll över lånet. För lån som uppgick till mer än 4 000 taka (cirka 52 USD) sjönk den siffran till hälften. (Källa: Cabdirect.org/abstracts/19961808926.html)

En annan studie från Bangladesh visar att tillgång på mikrolån drev upp storleken på hemgifter i den studerade gruppen, och att vissa kvinnor tog mikrolån för att kunna finansiera ökade hemgifter för sina döttrar. (Källa: Foodfirst.org/en/node/2351)