Mikrofinansiering är ett brett område som rymmer många olika sorters finansiering, både i form av mikrolån och i form av mikroinvesteringar.

Om vi bara tittar på själva begreppet finansiering, så handlar det om hur någon (allt från en enskild individ till en hel nation eller storföretag) skaffar kapital för att genomdriva ett projekt. Mikrofinansiering är exakt samma sak, fast småskaligt.

Låt oss titta på fyra exempel:

• En stat kan behöva finansiering för ett motorvägsbygge som kostar många miljarder kronor
• En vanlig medelklassfamilj i Sverige behöver finansiering för att köpa en bostadsrätt i Uppsala för 2 miljoner kronor
• En änka i Moçambique som behöver finansiering för att köpa tre getter för 500 kronor
• En bilmekaniker i New Dehli som behöver finansiering för att köpa in nya verktyg för 3 000 kronor för att kunna utföra fler sorters reparationer.

I exemplen ovan skulle svenska staten kunna använda sig av lån eller höjd bensinskatt för att finansiera motorvägsbygget och familjen som vill köpa en bostadsrätt i Uppsala kan gå till banken och ansöka om ett lån med bostaden som säkerhet. För änkan i Moçambique och bilmekanikern i New Dehli är situationen ofta väldigt annorlunda. Detta Eftersom finansieringsmöjligheter som banklån ofta inte är tillgängligt för den som har låg inkomst och behöver låna en liten summa.

Detta fungerar grundläggande på samma sätt i Sverige. En låginkomsttagare eller en person med sämre ekonomi kan inte gå till banken för att få låna några tusenlappar. I stället går man till kreditbolag som erbjuder dessa mikrolån, i Sverige oftare kallat SMS-lån eller snabblån.

Snabblån är ett lån till privatpersoner där ansökningsprocessen går snabbt och lånet ofta betalas ut direkt när låntagaren blivit beviljad. Återbetalningstiden sträcker sig vanligtvis från 30 dagar upp till 90 dagar. Denna typ av låneform har kommit att bli oerhört populär sedan den introducerades på den svenska marknaden under 2000-talet och det finns sidor där man kan jämföra olika sorters snabblån så att man hittar den som man tycker passar bäst.

Vanliga långivare, till exempel storbanker, vill helt enkelt inte syssla med den här sortens lån, eftersom de inte passar in i affärsmodellen och kräver mycket administration.

De ses som hög risk i förhållande till hur mycket pengar man kan få in från ränta och avgifter. Detta innebär i sin tur att änkan i Moçambique antingen får låta bli att genomföra sin affärsidé om getuppfödning eller måste försöka hitta en mer informell lånelösning.

Har hon tur kanske någon i bekantskapskretsen kan låna ut pengar med rimliga villkor, men för många i hennes situation är lånehajar som erbjuder fruktansvärda lånevillkor den enda möjligheten. Detta är anledning till att mikrolån trots sin ofta höga ränta fortfarande är mycket bättre än de alternativ som dessa människor har tillgång till. Detta innebär dock inte att mikrolån alltid är ett bra sätt att hjälpa människor och bekämpa fattigdom. Det finns många situation där det är svårt att få mikrolån att fungera.

När mikrofinansiering med KIVA i spetsen började uppmärksammas i stor skala i början av 2000-talet handlade det huvudsakligen om finansiering av projekt i länder med låg BNP, men snart blev det tydligt att även länder med hög BNP kan ha en betydande mängd invånare med låga inkomster som också är i behov av mikrofinansiering.

Inom kategorin mikrofinansiering kan vi också hitta finansiering som inte uttalat vänder sig till låginkomsttagare som har svårt att få andra former av finansiering, utan där mikrofinansiering är ett alternativ bland andra finansieringsmöjligheter för ett visst projekt. Det kan till exempel röra sig om så kallad peer-to-peer (P2P) finansiering eller crowd sourcing, där individer som är intresserade av att ett viss projekt ska genomföras gemensamt finansierar det.  Dessa mikroinvestering låter intresserade individer stödja något de tror på samtidigt som de får bra avkastning.

Det kan till exempel röra sig om en person som vill öppna ett litet hemmabryggeri i Eslöv och som behöver få ihop pengar till att köpa in nödvändig utrustning, trots att personen inte faller inte i den traditionella kategorin för mikrofinansiering. Här rör det sig alltså mer om att dela på risken för ett småskaligt projekt än om att ordna mikrofinansiering för någon som inte har några andra rimliga finansieringsmöjligheter. När det i allmänna ordalag talas om mikrofinansiering syftar man vanligen inte på hemmabryggeriet i Eslöv utan på getterna i Moçambique.

Finansiella tjänster

Framgångarna med mikrolån i många delar av världen hjälpte till att belysa det faktum att många låginkomsttagare inte bara har svårt att få låna pengar eller få investeringar,
utan också kan ha svårt att få tillgång till så basala saker som att öppna ett eget bankonto, ha ett bankkort, göra pengaöverföringar och teckna hemförsäkring och sjukförsäkring. Man började därför att tala om behovet av ”financial inclusion”, ett begrepp som är bredare än bara mikrofinansiering och handlar om hur människor kan gynnas av att ha tillgång till grundläggande finansiella tjänster. De företag och andra organisationer som ägnar sig åt att öka låginkomsttagares tillgång till finansiella tjänster brukar även vara engagerade i att erbjuda grundläggande privatekonomisk utbildning.

Du kan läsa mer om detta på vår sida om finansiella tjänster för låginkomsttagare.